Ytterligare knitting

Eftersom jobbet och livet numera tycks uppta hela min hjärnkapacitet får ni hålla tillgodo med fler stickningar i Lund. Snart kommer bilder från stickningar i bl. a. Norrköping, där min duktiga helper har varit framme med nålen.

More knitting

Min favorit (ovan).

Wannabe Knitta

Oscar Night

En av mina få (underbara älskade) läsare har efterfrågat en Oscarsblogg. Jag inser ju nu att jag är lite sent på det, men några kommentarer kan jag ge:

Intressant med det nya upplägget där scenen gick ut i en liten tunga och de högst värderade kändisarna fick sitt längst fram. Visst var det kul att det blev lite mer intimt, men samtidigt kändes det lite exkluderade av resten av publiken - var fanns de, liksom?

Hugh Jackman var underbar. I alla fall när han sjöng: "I'm Wolverine!" på slutet! Hitta det på YouTube on ni inte gjort det tidigare, för det är väldans kul.

Jag föll inte för några speciella klänningar i år. Jessica Biels klänning kan jag gå med på. Vissa såg ut som om de skulle gifta sig, och vissa såg ut som om de inte förstått att sjöjungfrugrejen på kjolen är TRIST! Angelina Jolies var helt OK också, lite trist kanske. Även Virginia Madsens tyckte jag var fin, snygg färg och lite annorlunda så där. Gillade också Evan Rachel Woods. Kolla in dem alla på Oscars.com.

Och när det gäller priserna då? Tja, "Slumdog Millionaire" tyckte jag var bra, men inte så bra som priserna visade. Herregud. Hysteri. Annars gillade jag "The Reader" ganska mycket bland de nominerade. Och "Milk"! Som man skrev i "Rolling Stone": Sean Penn har nog aldrig smilat så mycket på en gång! Både "Wall-E" och "Bolt" var bra animerade filmer.

Och "Benjamin Button" hade sina stunder, och var inte riktigt lika konstig som jag hade varit nervös för innan. "Frost/Nixon" var lite utdragen. Intressanta delar, men man hade lätt kunnat ta bort minst en halvtimme.

Nu måste jag gå, men skriver snart igen. Är ambitionen i alla fall!

Tjungeling.

We love to hate

Jag har inte skrivit om tv på ett tag, bl. a. för att det inte riktigt kommit upp något nytt. Eller jo, i tv-världen kommer det ju alltid något nytt, men det betyder inte att jag har full koll på allt. Och eftersom jag inte längre är student med en del ledig tid, så innebär det att jag har mindre tid att kolla in det nya.

Men det händer. Och vad som framför allt händer är att jag hittar sånt som egentligen inte är nytt, som är nytt för mig. Ta t. ex. "Real Time With Bill Maher", som jag undvikit eftersom jag, bl. a. efter att ha sett honom i "The Daily Show" och läst en lååång feature-artikel om honom i "Rolling Stone" insåg att jag inte riktigt gillar hans kvinnorsyn. Den verkar vara usel på många sätt.

Dessutom hade han tidigare ett program som hette "Politcally Incorrect", vilket kanske var kul, jag har inte sett det, men vars syfte lite går emot min syn på världen. För som jag kanske har skrivit tidigare, så tycker jag att PK-debatten vridits lite konstigt. I och för sig ser det annorlunda ut i USA - där tycker jag man stöter på konstigt PK överallt. Men vi får inte glömma att det ibland finns PK av en anledning. Som sagt, det kan hända att jag skrivit om det förut, men jag irriterar mig fortfarande. Man ska inte undvika att skämta om saker för att de är PK. Man kan inte ha regler om vad som är PK och vad som inte är det. "Kan man skämta om det här?"-debatten är skitfjantig. Det handlar alltid om kontext. Man kan inte säga att man aldrig får skämta om feta människor, men man kanske inte heller ska göra det bara för att det inte är PK - man kanske ska ha ett bra skämt i grunden, snarare än viljan att chockera eller nåt. Jaja. Det var ett sidospår. Men det är en av anledningarna till att jag inte gillat Bill Maher.

Men sen finns det aspekter som jag gillar. Som jag också fått se i artikeln i "Rolling Stone" och i "The Daily Show". Jag håller med honom om mycket politiskt, och han har en sund syn på hur religion används och sammanblandas med politiken i USA. Så jag började titta på de äldsta avsnitten av "Real Time With Bill Maher" igår. Dessa avsnitt är från februari 2003, och ni kan kanske gissa vad som diskuterades mest då. Det är underbart kul att höra de konservativas argumentation kring varför USA bör gå in i Irak. Samtidigt är det sorgligt. Krigsmotståndarna har, enligt mig, oftast väldigt suna argument, som många av dem tycks ha blivit sanning idag. Saddam Hussein hade inte massförstörelsevapen, och samarbetade inte med Bin Laden. Det vet vi vid det här laget. Men även sånt som att ett krig kanske skulle förvärra hotbilden mot USA, och försämra dess rykte. Det sa Bill Maher 2003, och många andra också så klart. Det är bara fem år gammalt, men jag tror ändå det kan ses som ett stycke nutidshistoria, när man tittar på programmen.

Sen håller jag inte med honom om tortyr - när amerikanerna fångat Khalid Sheikh Mohammad menar Bill Maher att det är självklart att man ska tortera honom för att få fram information om elfte september och eventuella framtida attacker. Förvånad blev jag när jag insåg att jag höll med panelens enda riktigt konservative debattör, när han sa att tortyr aldrig får förekomma eftersom det sänker oss till samma nivå som "fienden". Intressant nog kom det fram sen att de personer som han backade, dvs. Bush-administrationen, inte hade problem med tortyr.

Å ena sidan tyckert jag att det jag inte gillar med Bill Maher borde få mig att inte titta på hans program. Men å andra sidan gör det väl att jag borde det? Det är klassiskt att bara vilja ta del av medieinnehåll som bekräftar ens egna åsikter - de flesta av oss gör det. Jag håller med Bill Maher och en del, och har motsatt åsikt om en del. Om vi tar Jon Stewart, som har en liknande funktion som komiker/debattör, så håller jag ju med honom bra mycket mer.

Nu borde jag väl va riktigt duktig och motbevisa medieteorierna genom att titta på Bill O'Reilly också, men nån gräns får det ändå finnas. Dessutom är han inte rolig. Det är svårt att finna roliga konservativa mediepersonligheter. Hmmm ...

Jag tror mig också veta att vissa av oss gillar att bli lite provocerade och indignerade över vad folk säger i medierna. We love to hate.

Adios amigos!

Jäklar alltså!

Om man skriver så här sällan, kan man verkligen se det som bloggande då? Jag tror inte det. Men skitsamma. It's my party and I'll cry if I ... nä.

LIVET! Det är vad som kommer emellan så klart. Jobbar och står i, åker inrikesflyg och får dåligt samvete över det, tittar på Oscarsnominerade filmer så att jag ska få ut mer av det när jag ser det om ett par veckor, umgås med folk ... Ja.

Så jag ber om ursäkt. Men nu måste jag jobba. Skriver när jag har något intressant att komma med, helt enkelt.

Att tycka synd om sig själv

Nu är frågan om jag skriver mest för att jag fått dåligt samvete och tycker att man inte ska vänta i flera veckor med att skriva när man har en blogg. Men samtidigt har jag mer nu än någonsin (tror jag i alla fall) en massa vänner som jag inte träffar så ofta som jag skulle vilja, vilket innebär att vi inte har en aning om vad som pågår i varandras liv.

Jag är mest stressad för tillfället dock. För det första gillar jag inte att ha mycket att göra samtidigt på jobbet, vilket det känns som om jag har nu. Och samtidigt vill jag fira jul utan att tänka på hägrande arbetsuppgifter alldeles för mycket. Planen är att jobba så mycket som möjligt fram till måndag för att sedan ta ett par dagar utan jobb. Sen att jag då sitter och skriver blogg nu istället för att jobba, det tycker jag inte ska nämnas. Fast nu gjorde jag det. Å andra sidan är planen att jobba i helgen. Ja. Så.

Jag har fått förlängt min anställning till sista mars (innan var det ju sista januari). Och jag trivs väldigt bra. Ibland blir jag dock rädd att det här inte alls är karriären för mig - hur kan man veta? Jag har vid väldigt få tillfällen känt samma sorts passion för yrket som jag ser hos vissa. Kanske har jag inte hittat det än. Och i så fall borde det ju inte vara något problem att jobba här så länge. Helt fel är det ju verkligen inte. Och kanske känner jag mig mest osäker för att jag bara är inne på min fjärde månad här, jag menar, jag är ju fortfarande "ny". Det är framförallt prestationskraven som finns i kombination med min prestationsångest som är problemet. Och alla yrken har ju prestationskrav. Men här känns de speciella. Man ska ju va smart om man ska jobba på ett sånt här ställe. Alla är det inte - så klart - men jag tycker personligen att man borde vara det. Och ibland tycker jag själv att jag är tillräckligt smart, men ofta inte.

I slutet av januari ska jag t. ex. hålla ett föredrag i anknytning till ett av forskningsprojekten jag håller på med. Det är energiinformatörerernas årliga (?) konferens i Sthlm som ska få nöjet att se på mig snacka om vad fjärrvärmekunder tänker. Och det är ju världens chans, en jättekul grej, spännande, osv. Träffa en massa informatörer (ett av de där framtida potentiella yrkena), få åka till Stockholm, öva på min talarförmåga etc. Samtidigt är jag sjukt nervös! Varför vill de ha mig med? Vad ska jag säga? Hur imponerar man på såna accomplished karriärsfolk? Dvs.: VAD HAR LILLA JAG ATT KOMMA MED? Samtidigt blir jag förbannad på mig själv när jag känner så. Vadå, stackars lilla missförstådda fjortis, "lilla jag"?! Usch. Så jag får väl ta mig i kragen, skriva ihop en ordentlig jävla power point-presentation och tänka att det är klart det går vägen! Hell yeah. Yeah?